Mina skönhets"fel"

2011-01-26 | 17:08:19 | Om Cajsa |

Förlåt för eventuell felstavning!
Har heller inget bättre att skriva om idag. Humöret är inte alls på topp efter min lärares "påhopp" idag...


1. Haha, min vackra vänsterfot! Vet inte varför den ser ut sådär. Varför den viker sig, men det gör den i alla fall. Har aldrig tänkt på det förrän det var en här på Ålsta som kommenterade det för några månader sedan. Vet inte om den alltid varit så eller blivigt så den senaste tiden.
2. Det syns inte så väl på bilden men jag har två stycken ganska stora födelsemärken på båda benen. Folk har frågat mig flera gånger om jag ska ta bort dem när jag får råd men varför ska jag!? Har ärvt dem av pappa. Hans sitter dock på varsin arm. Exakt likadant formade är dem! :) Har också ärvt min sneda näsa av pappa men det syns på lite så..^^
3. Så länge jag kan minnas har jag bitit på naglarna. Mamma har gjort det också aslänge och det är från henne jag har fått det från. Också något folk har varit på mig om men det är bara det att om jag slutar bita nu (vilket känns som en omöjlighet) så kommer de inte se vackra ut! Det är inte viktigt för mig att sluta i alla fall. Det finns lösnaglar för sådana som mig. ;-)

Du får bli lite kvinnligare!

2010-11-04 | 00:53:50 | Om Cajsa |

Mycke text och ingen bild, behöver få tänka lite skriftligt. :)

"Jag förstår inte...Du finns överallt på internet, du bloggar och blottar dig själv men som person är du otroligt bekväm av dig och klär dig mycket i mjukiskläder. Visst, ibland klär du upp dig men det är inte ofta. Du dansar otroligt bra men det syns inte bakom alla kläder du har på dig. Varför fixar du inte riktiga danskläder? Det är inge fel på din kropp, du kan ha tightare kläder på dig".

Detta sa min sånglärare till mig i onsdags förra veckan.
Dansar man halva dagarna orkar man inte duscha och byta om under dagen utan gör det hellre på kvällen innan man ska gå och lägga sig så jag springer nästan varje dag i träningskläder.
Min danslärare har bett mig att ha tightare tröjor också just för att jag svankar och hon vill veta hur mycket så att hon vet hur jag ska träna bort det. Jag vet redan att jag svankar, vet varför också men jag störs inte själv av det. varför kommer hon att få veta på onsdag när jag ska hålla i danspasset.
Tighta kläder eller klä upp mig för den delen har aldrig riktigt varit min grejj. Ask anyone!
Okej....jag är inte helt mig själv när jag bloggar. Jag är den jag vill vara, ibland den jag inte vill vara. Men oftast mig själv. Alla har vi saker som vi inte skriver om. Även jag. Min blogg är för mig att få vara någon jag inte alltid får vara. Eller kanske någon jag inte kan vara? Jag vet faktiskt inte riktigt.
Tror man kan säga att när jag skriver är jag den jag vill vara, den jag inte vill vara, den jag inte kan vara, den jag är... Jag är jag, en Cajsa som inte annars finns men som existerar...
Det är inte det att jag inte är mig själv...det är jag så klart. :)

är det bara jag eller säger jag emot mig själv? xD hehe...Hoppas att NÅGON förstår vad jag menar i alla fall.. :P

Oj, oj...
Nu filosoferar vi ordentligt. :P
Vem är ni när ni bloggar?

"Du får ta och bli lite kvinnligare!"

En annan kommentar från Emma under samma dag.
"Du är sådan arbetsmyra att det syns hela vägen ut, Men blir rädd för dig! Du måste ge publiken mer energi!".

SÅ SANT FAKTISKT!
Hon är kul. Vet inte vad jag skulle vara eller göra utan hennes kommentarer.


4/11 2010 14.18

Kom på i natt när jag skulle gå och lägga mig att när jag bloggar är jag Vecka ett-Cajsa så jag är fortfarande mig själv men jag är den Cajsa som man lär känna första veckan. Lite irreterande, vågad men på något sätt gillar man mig för att jag är så konstig men ändå är mig själv. Lite lätt korkad helt enkelt. Vecka två-Cajsa tränger inte igenom bloggen lika ofta. Det är bara när det kommer sådana här inlägg då och då som hon kommer fram lite grann.
Vecka två-Cajsa är hon som faktiskt inte är glad alla dagar. För alla är ju inte det.

Sanningen om min korthet

2010-03-22 | 08:04:13 | Om Cajsa |


Bild här

Den senaste tiden har jag ju varit ganska duktig på att berätta om mig själv och vad jag har varit med om. (Läs om den mobbning jag var utsatt för HÄR).
Tjaa, nu var det dags igen.
Läste på en annans blogg igår att hon "bara" var 1,57 lång. Jag är 1,56. Dock hade jag troligen varit under 1,50 om jag inte blivigt diagnoserad att ha tillväxthormonbrist när jag var 7 år. Som 7 år var jag lika liten som en 4:a åring. När jag var 8 år (5 i skelettet) fick jag börja med Genotropin, läkemedel. Inte så kul som så liten att behöva börja ta spruta varje dag på sig själv.



Lila ampull...Tror jag hade ljusblå i början dock...Don't really remember...
Jag började med 0,6 i dos, sedan 0,8 och därefter 1,2...Shit, minns till och med min dosering! :O


Många diabetiker kan känna igen sig i det här med sprutor och hur jobbigt det är att hålla på med det dag ut och dag in. Vi var tvugna att ha läkarintyg på alla tävlingar som vi åkte på för att jag inte som barn skulle bli avstängd för DOPING och kylförvaring var tvunget att finnas vart vi än skulle.
Min moster, lika gamal som mig, hade samma typ av sjukdom och tillsammans tävlade vi om längden. Hon låg alltid någon cm före mig, fram tills slutet då jag tog en spurt om henne. Vem som idag är längst är jag inte riktigt säker på.


 
De här två varianter på pennor har jag haft, en blåa var den senaste...Vet inte om jag fortfarande har kvar den, ska kolla med mamma...

Min moster fick den den pennan som kom efter den blåa men aldrig jag...Jag var säker på att jag skulle få den nästa läkarbesök men icke! Inte besöket där efter eller...ville ha den! Man kunde byta skal på den, skitcoolt! ^^ Jag var fast med fula klistermärken. Minns att jag hade ett klistermärke som såg ut som en komet på den gråa..^^ Hade så många olika men den minns jag i alla fall...

Jag har sätt den penna som finns idag. Jäkla highteck saker man kommer med..^^ Den är liknande den ovan med skal men lite extra snygg.. :P

Vid 11 års ålder var jag SÅÅÅ less. För även sprutorna och min längd blev jag ju så klart mobbad för också. Jag satt alltid på mitt rum för att ta min spruta men nu började jag spruta ut all genotropin i luften. Jag orkade inte hålla på och sticka mig själv i benet längre! Självklart kom mamma på mig med detta och jag fick tillsyn varje gång jag skulle ta sprutorna, eftersom jag inte tog dem annars.

När jag var 16 vägrade jag fortsätta...Jag slutade självmant utan att säga något till föräldrarna eller läkaren. Nästa läkarbesök sa jag som det var. "Jag har inte tagit sprutan på kanske...ett halvår nu..." svaret blev så klart "Och varför inte det?". "För jag vill inte mer". Jag blev lovad att bli 1,60-70...nånting lång men det blev jag ju aldrig. Varför fortsätta plåga sig med nålar i låret när det inte blev någon skillnad i längd?
Läkartider slutade komma och sedan dess behandlas jag inte längre för sjukdomen. Skulle egentligen ha slutat som 18 år och ev. fortsatt med sprutorna i en mindre dos fram tills att jag blev 30 för att minska bivärkningar men vem orkar hålla på!?



Att blanda ny ambull var bland det värsta jag visste. Det tog SÅDAN tid och det drog ju bara ut på prossessen. Bilderna ovan visar faktiskt steg för steg hur man blandar. HÄR kommer de ifrån och där beskriver de också.
Hatade när det inte fanns tillräckligt med dosering kvar i ampullen och man fick ta två sprutor samma kväll för att blanda en till och få rätt mängd.

För de som undrar över nålen. Jag hade den näst största längden. 0,4 mm, 0,6 mm, 0,8 mm och 1,2 mm fanns det.


Skulle jag vilja vara längre idag?
Jag är klackgalen tjej och kan därför bli den längd jag känner för att bli under dagen. Jag är hellre kort än lång och är supernöjd med mina 1,56. :) Skulle inte göra något att vara någon cm längre kanske men jag klarar mig alltid.

Som pappa säger: Som kort kan du be en lång ta ner något från en hylla men långa behöver aldrig be en kort ta något som är långt ner, eftersom att alla kan vi krypa! ^^

Jag har bild hemma när jag tar slrutan som kanske 9 - 10 år. Lägger upp den i detta inlägg och ett nytt inlägg så fort jag kan. :)

Cajsa berättar en öppen hemlighet, utsatthet och mobbning

2010-03-07 | 11:33:37 | Om Cajsa |

Igår hände något som jag aldrig trodde skulle ske...
Kommer nu att berätta saker som jag har undanhållt från min blogg, inte allt men det som hör, delar, till historien.
Kanske bäst att ta det från början om igår först?

Efter att underbara Pernilla gick vidare igår tjatade mamma på mig att jag skulle följa med dem ut och "fira" att hon vunnit. De skulle träffa Kerstin och hennes nya kille och ville att jag skulle följa med helt enkelt. Jag gillar inte krogen. Det är trångt, massa fulla människor och jag får bara ångest av det. Men efter mycket om och men fick de med mig (och, nej jag hade inge kul...).
Väl där kom det fram två killar till mig och säger "Du heter Cajsa, va?" Ja, sa jag och ena kille pressenterade sig som Stefan och frågade om jag mindes honom från Skönsberg. Jag sa att jag gick på så många skolor och att jag kände så många att jag inte kunde placera honom men allt eftersom att vi pratade kom jag smått på vem han var.
Efter ett tag, när vi båda fått veta lite om vad vi gör nu och så vidare säger jag "Du, jag vill verkligen be om ursäkt för hur jag behandlade dig och för det jag gjort mot dig när du gick på Skönsberg". Han såg ut att skämmas. Jag godtog hans ursäkt och tyckte att det var strongt av honom att visa framfötterna så där. Jag sa att jag faktiskt inte hade det så lätt i grundskolan men jag står ju fortfarande upp och jag håller på med det jag älskar.


vad är det nu han, och alla andra gamla klasskamrater till mig, har gjort?
När jag gick grundskolan gick jag först 5 år på Skönsbergs skola. Där blev jag mobbad och utsatt på flera sätt under alla åren, av inprincip alla i klassen. Om man inte trackade mig stod man på sidan och tittade på. Något som jag minns otroligt starkt från skönsberg är bland annat när jag satt i min alldeles förstora blåa jacka ihopkurad för mig själv och killarna kom förbi. En efter en la de en varsin fotbolls-spark på mig. I detta skede var jag bara 9 år och gick i tredje klass. Minns så mycket från min skönsbergs-tid och inget är speciellt kul. var förbi där för ett år sedan. Vi skulle till Skönsberg för att se en föreställning och jag ville se hur skolan såg ut. Jag gick därifrån gråtandes.
Sedan flyttade vi och jag bytte till Soledeskolan. Där gick jag bara 6:an och var de första veckorna väldigt populär men att ha så mycket folk runt mig var jag verkligen inte van vid och drog mig därför undan lite. vad jag inte visste var att drar man sig undan blir man också mobbad.
På nivrenaskolan blev det lika illa som det var på skönsberg förutom att nu blev jag också utnyttjad på alla möjliga sätt. Jag fick göra inprincip allt åt alla. Till och med de stora starka 9:orna som man såg upp till när man gick i 7:an tyckte att det var kul att retas, köra in skateboards i smalbenet på mig och kalla mig för öknamn som jag verkligen hatade.
Till 8:an bytte jag skola igen, till prolympia. Då var det sporten och kärleken till konståkningen som skulle få ta plats. Hur det gick kan ni tänka er. Återigen mobbad för min längd, för mitt namn och för hur jag såg ut. För mitt utseende hade jag inte varit mobbad för sedan Skönsberg då det var superroligt att reta mig för mina glasögon. Det var inte förrän i 9:an då vi fick en uppgift om att skriva hur vi kände, vad som gjorde oss arga och lessna, men också glada, som jag berättade sanningen. Inte medvetet. Jag hade försökt säga det tidigare i noveller, berättelser och annat men det var ingen lärare som förstod mig. Just den här uppgiften har jag kvar än idag. Den ligger i en låda i skrivbordet på internatet tillsammans med andra saker som jag tycker har varit värt att spara.
Nina har komenterat på den som hon alltid gjorde men denna gång stod det "Cajsa. En tanke som slår mig när jag läser detta är; känner du dig mobbad på skolan?" Jag berättade för henne som jag kände. Det var första gången som jag verkligen pratade om hur jag kände, inför någon.
Mamma och pappa visste att jag kände mig mobbad på skolan, speciellt på Skönsberg, men de trodde att det hade blivigt bättre i och med Prolympia. Jag kände bara att det kanske ska vara så här. Alla kanske känner som jag, att det är helt normalt. Så jag slutade berätta för mamma och pappa. Idag vet de om att jag var mobbad, Nina ringde mina föräldrar.
På gymnasiet blev det bättre och den ända mobbning som låg mot mig var internet-mobbning och några som inte insåg att de sa fel saker till mig förrän vi började 2:an. I 3:an stärktes internet-mobbiningen upp yttligare men fram mot sommaren minskade det då jag "hotade" med att spara IP-adresser och polisanmäla. Vilket jag fortfarande står fast vid. Nu kommer det bara en och annan taskig komentar på endast bloggen och youtube någon gång ibland. Jag sparar inte de komentarerna som bevis eftersom att de kommer sellan men jag känner igen ett IP-nummer om det kommer två gånger så andra gången sparar jag och när jag samlat på mig tillräckligt kan polisen bli riktigt intresserande, FAKTISKT! På gymnasiet fick jag underbara vänner så som Maja och Hanna och nu upp mot folkhögskolan har jag så många vänner och så många jag känner att jag vet inte vad jag ska göra av allt. Är jag värd all denna kärlek som jag får från underbara Ålsta?
På Ålsta finns Kicki, underbara Helén, roliga Emma, fina Maja, söta Sandra och hela underbara klassen! Ja, hela korridoren, hela skolan om jag skulle vilja. Så känner jag att jag behöver prata om något nu så går det ingen nöd på mig! :)

Det är en del av min uppväxt på olika skolor vad det gäller mobbning. Det finns mer där till men det är något som jag beslutat att inte lägga upp på bloggen förrän jag känner att jag är helt redo för det. Mobbningen är något som är bakom mig även om det fortfarande sker, internet-vis, då och då.
Jag vet dock inte om jag kan säga att det formade mig neggativt, både det jag inte vill skriva om och det som jag nyss berättat. Visst, det var inge kul att växa upp så här men WOW vilka livserfarenheter jag har fått från det! Det är helt seriöst GALET! Och jag har blivigt så mycket starkare av det som människa. Det är något jag kan ta med mig i framtiden och ha nytta av för att hjälpa andra.

Mina drömmar har varit det jag levt på, det som fått mig att gå vidare. Det är därför som det är så viktigt för mig att lyssna på mina drömmar och uppnå dem.
Hade det inte varit för stödet jag fått OCH FÅR av Nina, Ingela, Susanne, Greta, Kicki, Helén, Emma, klassen, skolan, Maja, Hanna, min släkt och sedan så klart Pernilla Wahlgren och Nanne Grönvall, ja till och med några av er som läser min blogg och som jag egentligen aldrig har träffat, vet jag inte alls vars jag skulle stå idag. Ni är alla mina hjältar och jag älskar er alla sååå mycket! <3


Har fått komentarer om att man känner igen sig, några vill att jag tar bort dem och det är helt okej. Ni får gärna skriva till mig om ni känner igen er eller om ni vill prata om något. Jag finns också på min mail 060cjl@gmail.com. Det kan vara skönt att prata av sig om sånt här. Trust me, I know! Jag finns i alla fall om man vill prata med någon man inte känner och det man säger till mig stannar hos mig. :)

Tack för att ni tycker att det är starkt av mig att jag berättar, men ni är också starka som vågar säga att ni känner igen er!

Tack också till Magdalena.
Det är väldigt få av mina tidigare vänner som vet om något. Det är fört NU när jag börjat på Ålsta som jag kan, vågar och vill berätta öppet om sånt här.

bloglovin
Namn:Cajsa Lindahl
Kommer ifrån:Sundsvall
Bor:Stockholm
Gör:Sångerska, show- & musikalartist och amatörfotograf.
Aktuell:Musiklärare








Inga tävlingar pågår just nu.

No showreel made or done yet. Still working on it.